Mitt liv är egentligen perfekt :,)

[Purple Totope]

Jag vill börja med att säga att jag levt ett extremt hektiskt liv, jag känner mig ändå tacksam över min barndom fast jag mest fick svälja mina känslor och gå på äggskal för att mina trigga igång åskan (min pappa). 2014 jag var 9, mammas första självmordsförsök. Hon ringde in till soc, hon kunde inte behålla oss syskon. Vi flytta till min pappa och farmor, han sa utåt att han inte ville ha oss (vi brukade bo en helg i månaden hos pappa så mamma får fick avlastning. Men det blev färre och färre, och han skulle egentligen enigt soc inte ha oss då han ibland kunde bli våldsam. Han slogs dock aldrig vad jag visste, han var bara extremt sårande och arg jämt minns jag. Jag var rädd, var alltid den fina flickan som aldrig ställde till med något medans mina syskon fick raseri utbrott (pga traumatiska upplevelser, bla mobbning och pappas hårda ord som aldrig visade kärlek. Han visade inte kärlek. BARA om jag gjorde, då kunde kan kramas om jag gav initiativ eller sa något att jag älskade honom.)

 

jag städade, plocka ur diskmasknen lagade mat 2014 när jag flytta dit. För jag skulle va värdig att bo kvar där. Jag ville inte bli omplacerad. ALDRIG! Jag och min tvilling skulle flytta till Norge… det kändes hemskt att ens liv bara skulle ta slut. Alla mina kompisar i skolan. Jag visste inte att det fanns ett liv utanför mitt. Jag vad glad att spendera mer tid med min pappa men när han sa att han inte ville ha oss, sårade extremt.

2015. Jag börja må sämre, jag stängde in mig mer och mer då pappa inte gillade mina kompisar. Han sa att vi inte fick va vänner så jag slutade hänga utanför skolan eller hos mig.

2016. Det var mitt värsta år, första mensen. Jag hade inte direkt haft ett snack, och mamma var inte tillgänglig. Pappa skämdes, mina syskon skämdes. Jag kände mig så äcklig. Jag slutade duscha. Jag ville inte se mig själv jag avskydde min kropp. Jag slutade gå till skolan och hade mitt första självmordsförsök här. I maj. Jag var 12.

men min släkting kom som en ängel till mig, hon lät mig träffa ett medium som gjorde healing och vi pratade en hel natt. Det gav mig energi, men att komma hem till pappa sög den nya energin ur mig och minns inte så mycket mer än anorexi, ortvoroxi, hetsätning och jag sökte uppmärksamhet hos killar. Jag ville bli älskad. Och att de kunde kramas och pussa mig. Jag var 14 nu. Blev smalare, mer uppmärksamhet tills det sluta och de sa att mina ben syntes och mina ögon stack ut. Kände mig aldrig vacker dock.

2019 flytta jag till min släkting. Har bott hos flera fosterhem men flydde seriöst efter 2 veckor. De sa att de kunde hantera en tjej men lät mig vara, har aldrig känt mig så ensam…

Jag har haft jobb, jag har kommit in på en suverän utbildning MEN NU ska jag krascha. Har gått ett år på utbildningen med topp betyg, men nu i två års tid har jag kämpat. Och jag vet att innerst inne kan jag men min hjärna stänger av. Och jag insåg att jag har ingen att prata med? Jag bröt ihop igår framför min lärare när jag gjorde det viktigaste för att förbereda för GA och jag hatar det. Jag fick sluta på mitt jobb för jag kunde inte jobba längre. Har fått acne, och tycker absolut inget är roligt. Har haft depression och varit dissocierad under min ED era. Men nu? Känns helt galet.

har också fått tillbaka mina självmordstankar, för känns verkligen som ingen bryr sig. Jag vet hur det låter men när jag seriöst pratar om det hör jag bara  ”du är så dramatisk.” ”Det är väl ba och jobba” ”du är vuxen”

Jag vet inte varför jag fortsätter. För min mamma som säkert är på sitt 70 försök. Jag vill inte hamna där, beroende av medicin på psyk. Det har varit min motivering men samtidigt så mår jag så extremt dåligt. Och jag har inte direkt några framtidsplaner, har haft drömmar om att föreläsa om hormoner, hjärnans kraft att läka sig och tänka sig frisk typ. För jag vet att det går. Men när jag lyfter på ett lager känns livet meningslöst, jag vet att det är det. Men jag gillar liksom inte att vara mig. Jag hatar inte tjejen jag ser, men gillar inte att vara här där jag är nu. Jag följer bara med.
Jag hör också ofta eller iaf mer förut att jag är lik en i min släkt som tog sitt liv när hon var 22. Hon skulle vara upp mot 30 idag.
jag bara orkar inte. Och man kan inte pausa livet. Jag vet att jag bara är 19. Men jag känner mig påriktigt färdig. Ser inte fram emot förhållanden. Gillar knappt sex. Vill ha barn men vill ta hand om alla som inte har något. Jag är så extremt priviligierad, även om jag varit med om mycket är det allt jag känner till. Jag lever ett så bra liv. Allt finns verkligen.
Tränar bara för att va frisk/snygg. Jag är så snygg men känner typ att det inte passar mitt sinne… jag är så tråkig vardaglig egentligen. Har känt att min kropp är det mest intressanta med mig. Jag har ingen talang. Äter ba för att få energi. pluggar bara för det är kul.
Och en del av mig känner att jag inte förtjänar detta. Jag vågar inte ta mitt liv bara. Jag vill verkligen att de runt mig ska vara beredd. Vill inte att det ska bli en chock liksom.

Tack för ni lyssna på min rant!